Att förstå?
Det finns många bevingade ord, ordspråk och allehanda sanningar. Många är puckade och en del är bra. Av de som är bra så förstår många även innebörden av dem. Men jag upptäcker ibland att det är skillnad på att verbalt förstå och komma till insikt. Ett konkret exempel: "Det är bra att röra på sig för att vi ’byggda’ för det". Det låter väl rimligt och ganska sunt påstående som många kan tänkas hålla med om. Men... jag förstår orden och dess innehåll, men insikten om dess innebörd kommer jag inte till förs jag stod på kontoret framför kaffeautomaten och sträckte på mig och tänkte "Merparten av min tid är jag still, på kontoret i 8h, i hemmet kanske 3h och i sängen 8h, det är inte konstigt att jag är stel!" Tanken är inte bara ord, utan en kombination av stelheten i kroppen och ett momentant ögonblick av tidsperspektivet som tanken greppade... Det kan tyckas trivialt, men det är ganska upplyftande, till vis del euforiskt när man kommer till insikt, den där "Ahhaa!"-känslan. Tyvärr har man fel ibland och får revidera sina "Ahhaa!"-ideér, men ofta så har man kommit en bit närmare sanningen. Jag upplever ibland folk som använder klyschiga ordspråk som en konstruktion för att visa på "Vad va det jag sa", "Det där kan jag redan", "Det var redan en given sanning". Detta är på något sätt synd då mångfald av exempel och uttrycksformer ger nya möjligheter att komma till insikt. Ett bra exempel på att ge utryck och form för sinna ideér är Pomperipossa av Astrid Lindgren istället för att bara säga att 102% marginalsktt är orimligt.
