Håkan Fröling - En myra i cyberrymden

Då graviditeten hade gått över tiden börjar man förlika sig med att det inte blir något barn, det kommer att vara som så här för restan av alltid. Jag körde min fätsmö till Specialmödravårdskleniken så att hon skulle slippa ta bussen. Det kunde även vara bra att höra om läkaren hade något vettigt att berätta. Jag hade inte någonstans i min gråa massa fått för mig att det skulle sluta med att barnet skulle ut på ett kejserligt sätt.  Men så vart det då läkaren konstaterade att huvudet inte alls ligger neråt utan uppåt, sk sätesställning, baken först och huvudet sist. Jaha.. har du ätit frukost? Frågade läkaren och det hade hon förstås gjort, för inte hade vi planerat att det skulle opereras. Då operationen behöver narkos vill man inte ta det för tidigt inpå maten, så det vart bokat till kl 14:30. Vadå boka.. det här hade jag inte tänkt. Förlossning är ingenting som man bokar. Jag måste ge personalen på Västerås BB en stor eloge för deras bemötande och proffsighet. De har varit alldeles underbara. Även fast det inte är lika mycket smärta inblandat  i första skedet så har det ändå varit psykiskt jobbig att se sin fästmö akut opereras när man inte är förberedd på det.  Nu efteråt är jag oehört lättad att allt har gått bra. Det vart en kille som vägde 3810g och är fullt frisk. Min fästmö mår bra efter omständigheterna. Hon har dock det jobbigste kvar, att läka samtidigt som hon måste vara till hands för barnet. Jag kommer självfallet hjälpa så gott jag kan.

Några bilder för den som vill se... BB

Allt här i livet handlar om prioriteringar och val, jag har gjort valet att inte skriva i min blogg på ett tag, detta för att tiden inte räcker till.

Några av de intressen som har fått ge vika:
- Träna
- Läsa böcker
- Spela dataspel
- Skriva blogg
- Studera programmering
- Se filmer (inte helt)

Några av de intressen och händelser som jag inte har tummat på ännu.
- Familj och vänner
- Läsa dagstidning
- Läsa PC-gamer.

Stora delar av denna prioritering är följder av att jag ska bli pappa, och jag ångrar inte en millimeter, men jag börjar ana att det har konsekvenser för minna intressen. Ens valfrihet byts mer och mer mot rutiner och nödvändigheter, och då har vi inte en fått barnet ännu. Många av våra val har inte vart nödvändiga och kan rubriceras som lyxproblem. Men om man har möjligheten att skapa bra förutsättningar för sina barn, så tror jag att de flesta gör det och det tar tid.

Mitt mål är att klämma in valfria intressena träning, blogg och programmering under 2006, och detta kommer att vara på bekostnad av Lians tid. Vi får se vad hon säger...

Det finns många bevingade ord, ordspråk och allehanda sanningar. Många är puckade och en del är bra. Av de som är bra så förstår många även innebörden av dem. Men jag upptäcker ibland att det är skillnad på att verbalt förstå och komma till insikt. Ett konkret exempel: "Det är bra att röra på sig för att vi ’byggda’ för det". Det låter väl rimligt och ganska sunt påstående som många kan tänkas hålla med om. Men... jag förstår orden och dess innehåll, men insikten om dess innebörd kommer jag inte till förs jag stod på kontoret framför kaffeautomaten och sträckte på mig och tänkte "Merparten av min tid är jag still, på kontoret i 8h, i hemmet kanske 3h och i sängen 8h, det är inte konstigt att jag är stel!" Tanken är inte bara ord, utan en kombination av stelheten i kroppen och ett momentant ögonblick av tidsperspektivet som tanken greppade... Det kan tyckas trivialt, men det är ganska upplyftande, till vis del euforiskt när man kommer till insikt, den där "Ahhaa!"-känslan. Tyvärr har man fel ibland och får revidera sina "Ahhaa!"-ideér, men ofta så har man kommit en bit närmare sanningen. Jag upplever ibland folk som använder klyschiga ordspråk som en konstruktion för att visa på "Vad va det jag sa", "Det där kan jag redan", "Det var redan en given sanning". Detta är på något sätt synd då mångfald av exempel och uttrycksformer ger nya möjligheter att komma till insikt. Ett bra exempel på att ge utryck och form för sinna ideér är Pomperipossa av Astrid Lindgren istället för att bara säga att 102% marginalsktt är orimligt.

Tänka att detta kapitel i livet kan var så svårt att få kläm på. Jag vet inte var någonstans det gick fel? Eller är sovandet något som vi alla tycker är knepigt. När jag träffar mina gudbarn eller andra barn för den delen så ser man hur problemet kan spelas upp som en teater framför en. Barnet gör något som de tycker är roligt och vill absolut inte sluta med detta. Att gå lägga sig finns inte i barnets sinnevärld. Det är nuet som räknas. Och självfallet tänkter man att  som vuxen "Stackars barn som inte vet bättre. Om x inte går och lägger sig kommer x vara jättetrött imorgon och vara sur, grinig, bänglig, jävlig, e.t.c.". Att man själv är minst lika dålig kommer man inte på i detta självbelåtna ögonblick. Men jag inser konsekvenserna varje morgon som väckarklockan ringer och glömmer dem varje kväll när nattimmen passerar. Det som är värre är att jag inte har någon som tar ansvar för att få mig sovande i sängen som barnen har. Tack och lov finns det yttre faktorer som gör att man stundvis kommer på att oansvar inte håller, faktorer som ex. arbete är starkt påverkande. Så nu har jag bestämt mig, igen, att gå lägga mig "i tid". Och när vi ändå är i farten, träna...

Lev sunt idag och du har en bättre chans att leva sunt imorgon (O vilken klyscha....)

När man ska bli pappa och inte är gift, kommer man till det faktumet att du inte tillhör en norm i samhället. Socialstyrelsen påpekar detta genom att be en att gå till familjerätten och skriva på ett papper som intygar att man är den lycklige, skyldige, ofrivillige, den där sommarnatten eller vilken anledning man nu hade. Intressant nog påpekade familjerättshandläggaren att detta var en något omodern företeelse. Jag kan dock förstå att det behövs något formellt uttalande att man är den som är pappan, vilken mamman är, är ju uppenbart. Det är om inte annat för barnet viktigt att den får reda på vilka som är de biologiska föräldrarna. Men jag kan inte låta bli att tänka på vilka familjekonstillationen denne familjerättshandläggaren får möta i dagens HBT-liberala samhälle. Det kan inte var lätt för någon av dem, handläggaren eller den oliktänkande, att sitta med denna blankett som är arv från första seklets kristna tvåsamhet och försöka passa in nya familjekonstilationer.