Att ha dialog med rådande feminister.
Jag råkar nästa alltid i luven med feminister, vet inte om det är de är den rådande feministiska modellen i samhället som jag har problem med eller om det är några individer, jag ska låta detta vara osagt. Jag anser mig vara en person som ser människors lika värde som en grundsten och där sätter jag punkt i mitt ideologiska synsätt, en enkelt princip men ändå en superviktig kompass. I en utopi skulle inte kränkningar finnas som idag om alla respekterade människor lika värde. Att det finns behov av de som kämpar för de rådande konkreta orättvisorna och kränkningar i samhället är otvivelaktigt sant och oerhört viktigt. Den konflikt jag stöter på, är på grund av att jag är stark förespråkare för att dialogen ska utgå från individen och inte utgå från generaliseringar av grupper även fast statistiken kan tala för generaliseringen. En av orsakerna till att inte generalisera är att få de som klumpas ihop med förövaren, d.v.s 50% av befolkningen i detta fallet män, att känna att de inte ska behöva försvara sig. Om det går att få den som är åhörare av problembeskrivningen att ta sig förbi försvarställning skapas förutsättningar som gör det lättar för personen att ta till sig, lyssna och börja fundera konstruktivt kring problemet. Utifrån att personen har kommit till insikt kan människan ta sig vidare till nästa steg som är att kunna agera kring problematiken. Förhoppningsvis leder detta till att fler kan vara delaktiga och koma med idéer till lösningar.
För att komma runt detta önskar jag att vi människor (kvinnor och män) avidentifierar parterna och talar om beteendet och inte parterna som problemet.
Det som jag uppfattar sätter hinder i dialogen och provocerar är, när en pratar svepande om parter i de konkreta orättvisorna som finns i vårt sammhälle istället för att välja att abstrahera problemet till de bakomliggande beteendena. De bakomliggande beteendena är alltid lika fel oavsett vem de utsätts för och måste inte nödvändigtvis appliceras i en riktning eller specifika parter. Jag vägrar att tro att detta inte är möjligt då vårt beteende är format av vårt arv och miljö, d.v.s. beteendet kan alltid identifieras mot bokomliggande mänskliga behov, uppväxt, kultur, erfarenheter, trauman och så vidare.
Detta kan exemplifieras som följer (sifforna är fiktiva och inte viktiga för exemplet)
Angående näthat mot kvinnor: Trots att det är 0,5% av den manliga befolkningen som trakasserar kvinnor och gör 50% av befolkningen till offer så uppfattar jag att många gånger får den rådande retoriken/förhållningssättet i det feministiska rummet 99,5% av den manliga befolkningen att känna sig som en del av problemet. Detta p.g.a att generaliseringar som får männen att känna att det är deras ursprung som är problemet och inte beteendet.
Detta anser jag är provocerande och skapar onödigt spänning i en viktigt i ämne.
Att abstrahera och avidentifiera parterna sätter fokus på det dåliga beteendet och inte en specifik grupp av människor. Att statistiken visar att män är överrepresenterade är då inte något som behövs tryckas ner i halsen på 99,5% av den manliga befolkningen. Att prata om beteendet gör att även männen kan fokusera på de skadliga strukturerna och inte att man är de facto är man. Som vi alla vet kan vi män inte göra så mycket åt att vi är män. Det handlar i grund och botten om diplomati och skapa en dialog som kan blir mer fruktsam.
Eller som min vän och kollega Lars Wernlund lite överdrivet sa om att öka förstålsen kring genusbegreppet "Ökad förståelse för genusbegreppet? Jag är för ett avskaffande av genusbegreppet! Jag tror inte att synliggörandet av orättvisor är vägen till förändring. (Att börja med att agitera mottagaren är sällan en bra start på en god dialog utan resulterar troligare en låsning. Alla diplomater vet att man måste ge sin motståndare chansen att förlora med värdighet.) I min värld går vägen till förändring istället genom ett intensifierat arbete med människors värderingar, kring människors lika värde och förståelse för andra kulturer och olika synsätt. Den intressanta frågan är hur vi skall få detta till stånd"
Dock håller jag inte med på alla punkter, klart vi ska synliggöra orättvisor, frågan är bara hur vi kan göra det så att vi får med 50% av befolkningen utan få dem att känna sig kränkta av debatten. Ibland möts jag av känslan kring detta påstående att detta ska vi män tåla, det är ju inte männen som är offret utan kvinnorna och då kan männen få tåla en del, det är rätt åt dem, tack och lov är det inte så vanligt åsikt.
Jag kan se förbi och förstå att jag inte är specifikt den som näthatar och använder nid ord för kvinnor. Den dialog jag hade igår, där jag försökte belysa att ovan problem är viktigt, samt att samhället skulle sannolikt ha en mer fruktsam dialog om vi kan lyfta problemet till en högre nivå av abstraktion för att på så sätt låta motståndare få en chans att förlora med värdighet och gå vidare till att prata om hur problemen löses, möts ofta av fördommar. Fördommar som att jag inte förstår sak-problemet och inte sympatiserar med frågan?! Jag förvånas ofta av feministers oförmåga att inte göra samma misstag som de själva agiterar för/mot, d.v.s. att utgå från och att behandla individen som en individ och inte efter dess kön och fördommar som kommer med dess kön, bara för att jag är man är jag inte automatiskt oförstående för kvinnors problem och vikten av feministiska initiativ. Däremot är jag kritisk till det som jag uppfattar det rådande klimatet och förhållningssättet hur frågor lyfts upp och diskuteras.
